Bettan i USA

Har precis avslutat en skype-konversation med Magdalena och Ida mina future travel-buddies till västkusten (i USA). Vi har bokat lite hotell och alla flyg vi behöver. Känns så otroligt att vi är på gång. Nu har vi bokat tills vi lämnar San Diego. Så himla grymt verkligen. Inte länge kvar nu. Spritter i kroppen av bara tanken. Wihhhooo!


Trion på Aupair-academyn <3

JAG HAR TOUCHAT HENRIK LUNDQVIST!! Jag är helt i extas, detta är fantastiskt. Låt mig börja från början. Klockan ringde 7.30 och Bettan var snabbt uppe. Väskan hade jag packat sedan kvällen innan för att jag skulle kunna sticka iväg till gymmet och ta mig en dusch. Har ni inte dusch hemma kanske du sitter och tänker nu!? Svaret är: Jo, det har vi, problemet är bara att jag inte kan duscha utan att väcka hela huset. Därför valde jag enkelt att sticka till gymmet och duscha där!

Efter gymmet durade jag och Åke vidare till Marlton där Anna och Kerstin då väntade. Men innan vi drog iväg mot Philly var det ansiktsmålning som stod på schemat. Jag och Anna har ALLTID velat vara sånna patriotiska supporters men aldrig liksom vågat. Men nu äntligen var det dags för oss att ta steget. Med Svenska landslagströjor och Svenska flaggor på kinderna var vi två EXTREMT SVENSKA brudar påväg mot Wells Fargo Center i Philly.


Gul och Blå ända in i själen

Icke att förglömma våra fantastiska skyltar som vi förberett dagen innan också. Även dessa var förstås spetsade med flaggor och gick självklart i Gult och Blått. Ingen skulle kunna missta sig på vart vi kom från. På skyltarna stod:

1. Henrik Lundqvist - The King #30
2. Henrik Lundqvist - Made in Sweden


Övade mig lite, inför matchen, i Annas rum

Efter ett mindre misstag av mig med GPSen(No Toll-charge - YES PLEASE) hittade vi iallafall tillsut fram till arenan och parkerade. Kliver ut ur bilen med kamerorna i högsta hugg och mot arenan gick vi. Vi trädde in i fan-shoppen det första vi gjorde för vi hoppades på att kanske kunna köpa en Lundqvist-tröja men ack sånna problem det skulle visa sig bli. Här fanns det inte något Rangers-aktigt på milslångt avstånd. Förutom!!! 2 st trogna fans, far och son som då vart våra räddare för dagen. Det visade sig att de var TROGNA som få och hade full koll på vart man skulle vara, väl inne på arenan liksom. De säger att om vi följer efter dem så kommer vi tillsut hamna där Rangers kommer värma upp. Alla tiders tänkte jag och Anna! Så där halkade vi in på ett bananskal in alldeles precis där Henrik Lundqvist inom ett par minuter skulle beträda isen. Vad kan jag säga!? Det händer bara oss, har vi sjuk tur eller vad??

Efter en stunds väntan och lite instruktioner från en mycket entusiastisk man så var det då dags. Ögonblicket vi väntat på såååå länge. Nu skulle vi ju äntligen få se våra drömmars man. Och om vi såg honom också vill jag bara säga. Han var ju först ut och med en väldig fart beträdde han isen och vi hann knappt se honom. Vi fick trots allt en hel drös med knogslag av var och varannan av resten av spelarna. Sen står vi då där med våra skyltar och Henrik for fram och tillbaka på isen och vi bokstavligt talat dog där vi stod. Vid ett tillfälle åker han då fram till sargkanten för att byta klubba och dricka lite vatten. Då skriker mannen bakom oss på honom för full hals, för att få honom att se OSS. Han kollar upp, läser våra skyltar och ger oss en huvudnick(!). Jag och Anna kollade på varann och skrek med den gällaste rösten vi kunde hitta!!


Klubborna <3

Henkes!!!!

Där stod dem och här hängde vi ner med våra huven

Henrik stretchar

Såhär nära stod vi

Troligen strax före eller efter huvudnicken

När det sen då var dags för alla att kliva av isen igen så var det nästan som att Henke "letade upp" våra två händer och tro det eller ej så gav han oss varsitt knogslag. Jag och Anna var så lyckliga så nu kan vi nog dö lyckliga!!! Efter denna mer än fantastiska händelse begav vi oss vidare till våra platsersom var lite längre upp från isen. Men det var egentligen rätt bra för vi hade SJUKT BRA utsikt över allt och alla. Vi hamnade bredvid den fetaste människan jag någonsin sett. Hemskt att jag uppmärksammade det men det var verkligen extremt!


Var tvungen att ta en bild...
Under pauserna var ju jag och Anna ute och köpte lite hederlig match-mat. Jag kan ju säga att den svenska utstyrseln fick sin uppmärksammhet. Matchen i sig slutade 5-2, vinst till NY Rangers och jag och Anna var några av de få som firade vinsten! Sjukt nöjda var vi att just VI hade hejat fram Henke och hans lag till en seger.


Sjukt mycket folk

Anna hejar glatt

Det blir inte en riktig NHL-match utan en fight - it's funny cause it's true

Några citat från dagen ska få avsluta detta inlägg:

"Sweden got nice ass", "Are you made in Sweden? I drive a VOLVO" ,"Swedish Girls - You gotta love them".

Slutsatsen är väl att Sverige är älskat runt om i världen!!

Ja som rubriken antyder så är då mitt hemflyg bokat och klart.  Måndagen den 6 Februari kommer gå ner i historien som den dagen då jag fick veta när jag skulle få komma hem. Vilket datum det är får förbli hemligt ett litet tag till men jag kan ju säga som så att för mig känns det typ som att det inte är någon stund alls kvar. För den som undrar hur hela den här processen går till så är det så att man får önska 3 datum, inom 30 dagar efter ens programtid är slut (1 årsjubileumet)och från och till vilken stad man vill flyga. Sen bokar organisationen den dag som blir bäst(billigast) för dem. Så jag kan avslöja så mycket som att jag kommer flyga hem från San Francisco. Flygresan i sig kommer ta typ 15 timmar typ. Inklusive ett litet depåstopp i Amsterdam. Dessutom flyger jag genom 9 tidszoner så lite sådär lagomt jetlagad kommer man nog vara...

Det är så himla sjukt att jag kan inte fatta det. Jag har varit här i snart 1 år och det har verkligen gått superfort. Som alla sa när jag hade vart här i 6 månader - "Andra halvan går mycket fortare". Det är verkligen sant. Sen September har varje månad bara flygit iväg. Det börjar med att det är den första dagen i månaden och sen helt plötsligt är det den 18:e som liksom är mitt månadsmärke varje månad. Eftersom jag kom 18:e April liksom. Sen efter den dagen är det mindre än 2 veckor kvar tills det är början av nästa månad igen. Det hela går bara runt runt och man hänger knappt med i svängarna.

Men nu är då iallafall hemflyget bokat och jag, Magda och Ida har börjat planera våran resa som drar igång inom ett par månader. Vi kommer besöka:

- Las Vegas
- Grand Canyon
- San Diego
- Los Angeles
- Santa Barbara
- San Francisco

Säkert en hel del till stopp på vägen men de ställena är liksom våra huvudmål. Det mesta kommer nog kretsa kring shopping och sightseeing. Alltså då är det ju liksom slutet och jag kommer typ "behöva" shoppa upp alla pengar jag sparat under året.... För det är ju väldigt mycket menar jag - NOT! haha! Men det är ju liksom sista chansen att köpa unika saker som folk därhemma inte har tillgång till. Ja vad kan jag säga, jag är i lyckorus över att veta EXAKT vilket datum jag kommer vara hemma i min säng i Blomma <3

I helgen var det då dags för ytterligare ett avsked, denna gången kära Ann Sofie. Detta är det värsta med hela aupair-grejen, alla vänner man får som sedan åker hem till sina respektive länder allt eftersom. Detta avsked var för mig, det mest ledsamma avskedet so far. Jag vet inte om det kanske hade mycket att göra med att min tid närmar sig också och man börjar känna sig mer och mer blödig. Eller också kanske det har att göra med att jag känner att jag och Ann Sofie har kommit varandra så nära. Det enda som gör att det känns LITE bättre är att hon inte kommer bo längre bort än i Danmark. Japp, du läste rätt, i vårt kära grannland Danmark. Så besök antingen i Sverige eller Danmark är redan bestämt. Så istället för att säga "Goodbye" så sa vi "See you in Scandinavia". Det känns så skönt att kunna säga det och veta att det inte är länge kvar alltså! Woohoo!

Lördagkvällen blev i vanlig sed på Cheesecake Factory. Det har ju liksom blivit lite utav vårat hängställe. Så jag, Anna och Ann Sofie fick efter 1.5 timmes väntan ett bord på den minst sagt eftertraktade restaurangen. Här avnjöt vi nu en mycket god middag i riktigt festlig stämning. Inleddes med alkoholfria drinkar följt av trerätters middag. Som tredje rätt, dessert, var det ju som bekant dags för cheesecake. Vi tjatade på servitören att få lite specialbehandling. Vi valde alla varsinn men bad om att få dem delade i hela 3 delar. Detta var inte möjligt... FÖRST! Men efter lite bönande och bedjande fick vi tillslut in hela 9 styck (!) tallrikar med cheesecake i alla smaker. Ja, det var nog svårt att missa att vi firade!!


Ha de så kult på restaurangen!!

Mysigt på restaurangen

Jag, Anna och 9 tallrikar cheesecake

Vi fick Valentine's Day present av Ann Sofie

You'll be in my heart <3

The Gang

Gruppbilder med våra Cherry's

Efter middagen blev det en minnesvärd kvittosignering. Säger bara: Last Friday Night, Call Me, Ballong-Britt... Sedan var det vi som pös från restaurangen illa kvickt. Slängde in oss i "Kerstin", som då bekant Annas bil är döpt till, och begav oss mot bion. Här skulle man då kunna tro att det var dags för oss att se en film, men ack så fel ni har. Nej här skulle vi bara ta en sista gruppbild tillsammans för att minnas den oh så välbesökta lokalen. Vidare styrde vi kosan mot TGI Friday's där vi fick en impuls och frågade en snubbe som väntade i sin bil om han kunde förklara för oss vart vi kunde hitta just TGIF. Låt mig tillägga att han bara skrattade. Tur vi var på så bra humör och kunde glädja andra. För påhitten tog inte slut här nej. Vi letade upp ett Dunkin' Donuts med drive-in och försökte oss på att beställa " 3 cheeseburgers, 3 large cokes, no pickles please". Vad får vi för svar? "CheeseBurritos?" på lite knacklig engelska... Det fick inte det genomslag som vi hoppats på så efter ett antal upprepningar körde vi därifrån illa kvickt. Ja vad kan man säga!? Tanken på att Ann Sofie skulle dra hem gjorde att vi blev på troublemaker-mood. Men inte mig emot.


Det episka kvittot

Jag och Anna

Jag och Ann Sofie

Biobilden

En sista sak som ska få sumera kvällen är: "It looks really funny in slowmotion, you got some great moves" <3

I torsdags hände det grejer ska jag säga er. Jag sjöng för första gången framför folk sedan jag kom hit. Det hela skedde på Starbucks - Open Mic Night. Dock var det inte i mikrofon och själva eventet var egentligen redan över men sjöng det gjorde jag. På önskan av Ann Sofie frågade jag en kille om han kunde tänka sig att kompa mig till Justin Bieber's kända låt - Baby. Denna kille kollade upp låten och sa till allas förvåning ja. Så där stod jag, i USA, på ett Starbucks och sjöng Baby till Ann Sofie, ackompanjerad av en kille som jag inte kände och som i sin tur spelade HELT FEL ackord. Trots detta blev det hela väldigt uppskattat av personen i fråga och Aaron, som då den gitarrspelande killen hette, blev så medryckt att han visade prov på några sköna moves och även en liten överstämma. Själv kan jag bara säga att det var otroligt roligt att få sjunga "in public" igen, det har fattats mig under året.

Värt att tillägga är att han flera gånger senare under kvällen gick förbi mig och sjöng: "baby, baby, baby oooh" och flinade. Vad kan jag säga, The Bieber-fever strikes again, ingen går säker.

Så var vi här nu då. Vid blogginlägget som ska få berätta om den bästa konserten jag någonsin sett. Ni har ju i tidigare inlägg fått tagit del av middagen som avnjöts innan och förbandet som stal mitt hjärta. Ja vad ni nu ska få ta del av är ju då själva huvudakten.

Det var 3 otroligt peppade tjejer som hade köpt sina biljetter till Rascal Flatts. Deras låtar hade spelats i bilen hela vägen in och tidigare under dagen också. Texterna pluggades febrilt och ja, vad kan man säga? Det var som upplagt för en tipptopp-kväll när det var vi te som styrde det hela.

Värst av allt var att jag och Anna höll på att missa början av hela showen då vi begett oss ut i folkmassan för att köpa lite vatten och godis i mellan akterna. Som tur var så hörde vi publikens jubel när ljusen släcktes så vi han precis in i tid för att se de tre, också kända som Rascal Flatts, entra scenen.

Under kvällen bjöd de på i princip alla låtar som man ville höra från dem och ytterligare ett par. Mellan låtarna höll de mellansnack som heter duga. De är ju liksom så avslappnade och vana på scen att de tar det där lite med en klackspark. I början gick basisten runt på scen, fram och tillbaka och bad publiken ta sig en rejäl titt, för han var minsann den sexigaste i bandet ville han meddela. De skojade även om att gitarristen var Justin Bieber fast 30-40 år äldre...?! Ja, det var förstås lite seriositet under kvällen också men det hela var en mycket avslappnad konsert som var över all förväntan.

Bästa kvällen sen jag kom hit och på länge innan dess också, kanske rentutav en av de bästa i mitt liv.


3 Otroligt glada tjejer ute på en blåsig Boardwalk

I won't let go

Jay DeMarcus och Gary LeVox

JoeDon Rooney

I sann amerikansk anda kom då "the Marins" ut på scen för att få ett TACK

Oj här kom en till bild på oss visst :P

Rascal Flatts

Ja, som rubriken lyder så har jag då hittat min drömman. Han heter Hunter Hayes och är en countrystjärna här i USA. Han var ett utav förbanden till Rascal Flatts. Jag hade egentligen ingen aning om vem den här killen var innan konserten. Vi står där vid den lilla boden som säljer tröjor och liknande. Ser att det är någon Hunter Hayes som har t-shirts där och även Sara Evans men mina ögon var liksom fästa på Rascal Flatts-grejerna. Den där Hunter-snubben såg ju typ ut som någon Bieber-kopia.







Men ack så fel jag hade. När han entrade scenen var det andra bullar vill jag meddela. Fruktansvört grym musiker, sångare och otroligt charmig. Jag och Anna satt typ och dog för hans ögon alltså. Icke att förglömma hans ARMAR. Hjälp säger jag bara, har väl aldrig känt mig så mycket som en tonårsflicka som när jag såg honom. Jag är nu helt frälst och youtubar klipp hela tiden och hans musik går på repeat på spotify sedan lördagen. Jag skulle nog bestämt vilja säga att han är min första Kändis-kärlek. Haha! Det var på tiden måste jag ändå säga... Nertill kommer nu en video där han framför min favorit av hans låtar.