And off we go
Måndagmorgon var här. Min och Matildas officiella semester skulle börja. 8.15 rullade bilen iväg mot Brattleboro. Min värdpappa bakom ratten som berättade lite om ställena vi for förbi på vägen. Rätt intressant att se all förödelse som blev efter Hurricane Irene där uppe. Hemma i NJ märkte vi ju knappt av henne, betydligt värre var det där uppe om vi säger så.
På våra biljetter stod det: "please be at pick-up place at least an hour before departure". Okej tänkte vi och planerade så vi var där timman innan. Kommer fram och bara, jaha. Är det härifrån bussen går? Ena hörnet av Shell-macken. Inte EN bänk att sitta på. Min värdpappa säger: är du säker på att det var härifrån? Vi ser skylten och kommer fram till att vi är rätt. Han släpper oss och vi ser inget annat val än att gå till Dunkin' Donuts som låg alldeles intill. Väntade där en stund och sedan på den så kallade "busstationen" i dryga timmen tills bussen äntligen kom. En 5 timmars bussresa låg nu framför oss. Men med musik och sömn gick den fort. Väl framme i NYC promenerade vi till vårt busstopp. Till vår fasa får vi se det mest oorganiserade kaoset jag någonsin varit med när vi kommer fram. En kö som sträcker sig runt ett helt kvarter. Bara att ta plats det och stå och vänta i cirka en timme innan vi försenade rullar iväg mot DC. 5 timmar senare var vi framme i DC och checkade in på hotellrummet som vi var mer än nöjda med (även denna gång ler lyckan mot mig).
Hungriga som få ger vi oss ut klockan 23 på annandagen för att leta öppen restaurang. Hur mycket tur har vi nu? NOT MUCH, så det slutar med att vi sitter på McDonalds och käkar och polisen kommer och får stoppa två snubbar från att nästan börja slagsmål. Ja, livet är bra härligt kände jag! Men vi klarade oss därifrån utan problem också och gick tillbaks till hotellrummet och bums i säng!
HÄR börjar vår semester
Stammis på Dunkin', eller?
"Banan"-smörgåsen vi hade med som matsäck
Obligatorisk bloggbild
Hotell betyder, vi kan hoppa i sängarna - LYCKA
MJUK säng var det ja
Matte prövar om soffan duger - vad tror ni?
På våra biljetter stod det: "please be at pick-up place at least an hour before departure". Okej tänkte vi och planerade så vi var där timman innan. Kommer fram och bara, jaha. Är det härifrån bussen går? Ena hörnet av Shell-macken. Inte EN bänk att sitta på. Min värdpappa säger: är du säker på att det var härifrån? Vi ser skylten och kommer fram till att vi är rätt. Han släpper oss och vi ser inget annat val än att gå till Dunkin' Donuts som låg alldeles intill. Väntade där en stund och sedan på den så kallade "busstationen" i dryga timmen tills bussen äntligen kom. En 5 timmars bussresa låg nu framför oss. Men med musik och sömn gick den fort. Väl framme i NYC promenerade vi till vårt busstopp. Till vår fasa får vi se det mest oorganiserade kaoset jag någonsin varit med när vi kommer fram. En kö som sträcker sig runt ett helt kvarter. Bara att ta plats det och stå och vänta i cirka en timme innan vi försenade rullar iväg mot DC. 5 timmar senare var vi framme i DC och checkade in på hotellrummet som vi var mer än nöjda med (även denna gång ler lyckan mot mig).
Hungriga som få ger vi oss ut klockan 23 på annandagen för att leta öppen restaurang. Hur mycket tur har vi nu? NOT MUCH, så det slutar med att vi sitter på McDonalds och käkar och polisen kommer och får stoppa två snubbar från att nästan börja slagsmål. Ja, livet är bra härligt kände jag! Men vi klarade oss därifrån utan problem också och gick tillbaks till hotellrummet och bums i säng!
HÄR börjar vår semester
Stammis på Dunkin', eller?
"Banan"-smörgåsen vi hade med som matsäck
Obligatorisk bloggbild
Hotell betyder, vi kan hoppa i sängarna - LYCKA
MJUK säng var det ja
Matte prövar om soffan duger - vad tror ni?
Kommentarer
Trackback
